Flyttat bloggen/Moved the blog

http://nouw.com/npfutredning

Hypokondriker. Åt hunden.

Jag är hypokondriker när det gäller min hund. Tittar han på mig på ett visst sätt, så tror jag att han är sjuk. Döende. Eller så känns han varm. Eller så ser han trött ut. Och jag är LIVRÄDD för att han ska dö. Maniskt galet LIVRÄDD. Min älskade lilla prins… du är mitt allt.

Och jag är lika känslig med andras djur, kanske inte lika orolig, men har en stark känsla av ömhet för dem. En omsorg som inte vet gränser.

Råkade se ett klipp, som någon såklart delat på Facebook, där djur slaktades och for hemskt illa. Det lilla jag såg gjorde att jag började störtgråta. Jag kan inte se sånt! Jag vill inte se sånt! Varför delar folk?? För att man ska bli uppmärksam?? Jag vet att djur far illa överallt i världen och jag gör allt jag kan för att de ska slippa det. Och behöver inte öka min medvetenhet.

Änglarna ❤

Det är jobbigt att vara så här känslig

Ibland önskar jag att det fanns en knapp, bara till att stänga av känslorna för en stund i alla fall..

Det med djur.. Det gör ont, överallt, varenda por i mig smärtar.

Bloglovin?

Följ min blogg med Bloglovin

Människor… barn… usch!

Jag är INTE förtjust i vare sig barn eller andra människor (jo barn är också människor såklart). Allra helst mina grannar…

När jag går till bussen, vill jag inte möta någon, höra någon, se någon. Visst, det kan man ju inte begära, men OM man kunde. Allra helst om de tittar på mig, pratar med mig, säger ”hej”. Jag bara går. Kokar inombords. Varför inte bara låta mig vara ifred.

Så här är det vissa dagar och det är skitjobbigt. Men jag blir irriterad bara en liten unge tittar på mig och säger ”hej”. Grymt eller hur? Jag vet men så är det.

Sen hinner jag bara kliva av bussen så blir jag väldigt irriterad igen. Min hund sätter sig för att kacka, då kommer det barn farandes fram till honom och jag ställer mig demonstrativt i vägen så de inte kommer fram. Och de fortsätter fram och jag ryter i ”NEJ!”. Knappt en reaktion. Föräldrarna gör tafatta försök att får ungarna därifrån. Jag ryter till igen ”Kan han få skita i fred??!”

Då, får de med sig barnen därifrån. Med uppskrämda ögon tittar de på den elaka tanten och hennes hund. En bit bort ser jag de som åker buss med mig, som också har uppskrämda barn, och de pratar tyst. Tittar på mig och nickar i samförstånd. Som att de tänker ”Det är HON”.

Då kan de få göra det, om de inte kan fostra era ungar 😠

De kan få tänka så ändå.