Jag är kvinna, är 45 år och ska äntligen få en neuropsykiatrisk utredning. Något som jag väntat på i nästan 30 år. Jag har valt att vara öppen och detta då det är jobbigt att förklara för människor omkring mig. Det är jobbigt nog att vara jag.
Utåt sett är jag glad, spontan, trevlig och ser ut att vara ganska bekymmerslös och stark. Sanningen ser inte riktigt likadan ut. Inombords är jag osäker, orolig och har svårt med för mycket umgänge. Jag smiter undan fester och annat med mycket folk, det är det värsta jag vet och skapar en rejäl oreda i mig. Jag har svårt att klara av uppgifter som kräver engagemang, dåligt arbetsminne (glömmer bort direkt vad det var jag skulle göra, så jag måste skriva upp det DIREKT när jag kommer på det), jag blir deprimerad ofta och så pass att det tar musten ur mig och jag isolerar mig, min självkänsla är och simmar på havets botten och där tror jag även mitt självförtroende ligger och skvalpar, relationer är jag urusel på (förlåt alla gamla ex), papper är till för att brännas inte att ha i pärmar (ställer jag in pärmar med papper så glömmer jag att de finns. Bokstavligen), rutiner är viktigt, annars rasar dagen och kanske veckan, drömmer om att resa utomlands och bara tanken skapar panik (all planering, allt nytt, tänk om osv, ALLT ska vara planerat i detalj och brister det så brister jag), är kreativ som en tok och tröttnar fort (tröttnar ibland redan i tanken och förkastar hela idén innan jag ens prövat den), 1000 tankar snurrar konstant och min hjärna är aldrig tyst och det är väldigt påfrestande. Ja, lite så fungerar jag.
Jag kommer att uppdatera det jag läser och hittar om just flickor/kvinnor om detta ämne, då jag märker att kunskapen är dålig. Vi har det lägsta kastet, vi är längst ned i näringskedjan, vi får ingen direkt plats. Och detta är inget feministiskt agerande, det är bara fakta att så ser verkligheten ut idag. Men det kan man ju ändra på.
NPF-utredning 