Samtal nr 3 i morgon

Dags igen. I morgon. Det var på väg att inte gå, men det ordnade sig, vilket det alltid gör. Hundvakt för mig är så känsligt! Jag MÅSTE känna mig trygg med personen som tar hand om min ögonsten. Annars kan jag inte slappna av och mötet hos psykologen blir inte kvalitativt. Utan det blir mest skit av det.

Men nu kunde en annan tjej, som har hund också. Och de bor nära (på landet är nära ca 2 mil).

Men tack vare att jag ännu bor där jag bor (7 mil ifrån psykologen, men flyttar 1 juli) och måste byta buss två gånger, enkel resa, så innebär 45 minuter hos psykologen att lämna hemmet kl 10 och komma hem 19.30. Bussarna passar inte perfekt.. Men det tar jag, för detta är SÅ viktigt för mig.

I morgon ska jag ta med alla ifyllda formulär. Tokmånga frågor…

Hon kan inte. Han minns inte.

Frågor ställda till ens föräldrar om hur jag var som barn. Men jag har ett problem med mina föräldrar.

Min mor är inte riktigt lämplig att svara på de frågorna, min far minns inte särskilt bra hur jag var som barn.

Och jag då? Jag minns inte så noga heller och jag fick fyra tjocka häften att fylla i. Som dels handlar om min barndom men också frågor om hur jag är i vuxen ålder.

Men min barndom.. Ingen minns.

Today is the day

Dags för första samtalet i utredningen idag. Dåligt förberedd för det gällande sömn. Mina nya grannar är inga indianer direkt, liv till 10 på kvällen och väcker mig vid 5. Så nu sitter jag här, trött och eländig, men ändå positiv. För idag börjar det..

Läste att det tar ca en månad för en utredning och då per diagnos (?), måste kolla det där.

Sen när det är klart så ska eventuell hjälp sättas in, medicin, terapi, stöd. För att jag ska kunna lära mig att leva med detta på ett nytt sätt. Med nya kunskaper och insikter.

Det ska bli spännande och roligt! Äntligen efter nästan 30 år!!!!!

Samtidigt läser jag på mycket och forskar, kunskapen och insikter i diagnoser för kvinnor, är låg. Pinsamt låg. Skrämmande låg. Det är tillräckligt svårt som det är för människor med diagnoser att få hjälp, kolla bara det man ser i media hur de tar bort LSS stöd etc, och är man då kvinna så är man längst ned i näringskedjan. Kanske under den till och med. Där det är tomt.

En idé väcks.. Återkommer om den.

Men, just nu, just idag, är det jag som gäller 😉