Människor… barn… usch!

Jag är INTE förtjust i vare sig barn eller andra människor (jo barn är också människor såklart). Allra helst mina grannar…

När jag går till bussen, vill jag inte möta någon, höra någon, se någon. Visst, det kan man ju inte begära, men OM man kunde. Allra helst om de tittar på mig, pratar med mig, säger ”hej”. Jag bara går. Kokar inombords. Varför inte bara låta mig vara ifred.

Så här är det vissa dagar och det är skitjobbigt. Men jag blir irriterad bara en liten unge tittar på mig och säger ”hej”. Grymt eller hur? Jag vet men så är det.

Sen hinner jag bara kliva av bussen så blir jag väldigt irriterad igen. Min hund sätter sig för att kacka, då kommer det barn farandes fram till honom och jag ställer mig demonstrativt i vägen så de inte kommer fram. Och de fortsätter fram och jag ryter i ”NEJ!”. Knappt en reaktion. Föräldrarna gör tafatta försök att får ungarna därifrån. Jag ryter till igen ”Kan han få skita i fred??!”

Då, får de med sig barnen därifrån. Med uppskrämda ögon tittar de på den elaka tanten och hennes hund. En bit bort ser jag de som åker buss med mig, som också har uppskrämda barn, och de pratar tyst. Tittar på mig och nickar i samförstånd. Som att de tänker ”Det är HON”.

Då kan de få göra det, om de inte kan fostra era ungar 😠

De kan få tänka så ändå.

Personal till elever med NPF diagnos – LÄS!

http://www.familjeliv.se/blogg/domkallarmighannes/2016/05/12/detta-bor-du-som-jobbar-inom-skolan-tanka-pa-nar-du-moter-personer-med-npf-diagnos/

Hon kan inte. Han minns inte.

Frågor ställda till ens föräldrar om hur jag var som barn. Men jag har ett problem med mina föräldrar.

Min mor är inte riktigt lämplig att svara på de frågorna, min far minns inte särskilt bra hur jag var som barn.

Och jag då? Jag minns inte så noga heller och jag fick fyra tjocka häften att fylla i. Som dels handlar om min barndom men också frågor om hur jag är i vuxen ålder.

Men min barndom.. Ingen minns.

Skapade lite fred med mina grannar

Att vara en känslig person är jobbigt. Inte bara för mig, utan för de omkring mig, däri ingår även grannar. Jag vill dem ju inget illa, jag vill bara ha lugn och ro. Så, en liten tanke skapades hos mig… Mina utemöbler, de kan jag inte använda sen när jag har flyttat, om jag inte ska ställa de på varandra på min vansinnigt lilla balkong. Så nej, det är uteslutet. Jag är ju dessutom en vän av återvinning och gillar sånt. Så, ja, en liten tanke väcktes.. Om jag skulle ta och fråga mina nya grannar om de vill överta dem när jag flyttar? Det är väl ändå rätt bra. Då slipper jag dessutom frakta med dem och inte veta var jag skulle ställa dem.

Jag mötte nyss mannen i familjen, på väg ned till tvättstugan och idag kände jag ingen ångest för att möta honom. Det har jag gjort tidigare, för att jag irriterat mig på hans familj och vill då inte möta dem. Helst. Men så när ens ödmjukhet i en vaknar till liv, så vittras även irritationskänslorna bort. I alla fall till en hanterbar nivå. Vi säger ”Hej” och han ska vidare till förrådet, så jag stoppar honom. Han ser förvånad ut och kanske anas en känsla av att han förväntar sig att jag ska gnälla. Igen. Jag berättar om mina plastmöbler, frågar om han har sett dem och de har han. Jag ser nu på honom att han verkligen förväntar sig en tillrättavisning, vilket gör att jag känner mig som en HEMSK människa. Så, snabbt förklarar jag att jag ska flytta om två månader och kan inte ta dem med mig. Nu syns en liten lättnad i hans ansikte, han förstår att jag inte ska gnälla. Jag frågar då om de vill ha dem? På en tiondels sekund spricker hans allvarliga ansikte upp i ett leende och lättad säger han ”Oh, yes please, thank you” och han säger ”Thank you” en tre – fyra gånger till, vilket får mig att känna mig både mer och mindre hemsk.

Här frågar han, med lätt bekymrad min, igen, om jag flyttar på grund av dem. Hur ska jag förklara detta med att jag är en sjukt känslig människa som är sjukskriven på grund av psykiskt ohälsa och inte klarar av någon människas ljud…? På en engelska som han kan förstå, det är ju trots allt inte hans modersmål och jag vill inte krångla till det mer än nödvändigt. Så jag säger att jag behöver komma närmare min doktor, min son och mina vänner. Jag undviker detta med utredning och diagnoser, det känns som överkurs och onödigt. Just nu. Han nickar förstående. Ler och frågar ”You have a son? How old?” Jag berättar sonens ålder och han häpnas och tycker att jag ser väldigt ung ut för att ha en så gammal son. Men ler, så där förstående och lite som ”Aha, hon har barn själv, hon är inte helt hatisk mot barn då”. Nej, bara deras ljud över en viss decibel.. Men det nämner jag inte.

Balansen är återställd. Jag klarar inte av att människor hyser agg till mig, än mindre klarar jag av att hysa agg till någon annan. Mitt temperament är explosivt och dundrar, men så går det också över rätt kvickt och jag blir som ett lamm. Jag skäms dessutom för mina utbrott och min korta stubin, vilket många har fått lida av genom åren.

Nu är det fridens liljor och jag kan vara relativt lugn, tror jag och hoppas jag. Men blir det mer oväsen, så känner jag att jag kan säga till, utan att jag reser ragg samtidigt.

 

Självporträtt av mig i upplösningstillstånd..

Att orka med alla ljud

Orka bo här i 60 dagar till. Det låter kanske hysteriskt och en smula desperat. Det är det och ganska mycket hysteriskt och desperat. Jag klarar inte ljud av barn, människor, smällande i dörrar etc. Alldeles nu, innan jag stoppade in öronpropparna, så sprang barn ut och in, under tre kvart. Porten slår HÅRT, så det dånar.

SÅ nära att köpa cigaretter, bara dessa dagar. Så jag kan gå ut, varva ner och bli lite lugn.

När jag växte upp, så fick vi lära oss att vara tysta, hålla en ”normal” ljudnivå och skulle vi leva rövare så fick vi gå ut. Och vi fick stanna ute, inte ränna ut och in. På kvällen var det tyst, då varvade man ned, oavsett om det var helg eller inte. Nu bodde vi på landet och störde inte, eller hade störande grannar. Men vi hade en pappa som inte uppskattade för hög ljudnivå. Jag uppskattade inte när han snarkade och störde honom i princip alltid med att gå in och peta på honom. Eller kanske ropa. Så, jag hade svårt redan tidigt med ljud.

En del kan tycka att detta är inte så farligt, jag överdriver och överreagerar. Jag önskar att jag inte var så känslig, tro mig. Men, jag är så här. Hur klarade jag att bo i stan i 8 år? Det gjorde jag inte. Jag var ett vrak, gjorde mig osams med grannar och folk på gatan, skällde på taxichaufförer och annat löst folk som bara råkade vara på MIN gata. På MIN innergård. I MIN trappuppgång. Eller vara MINA grannar.

Skällde blixtsnabbt på min lillebror en gång, som bodde ovan, de dammsög på kvällen och jag reagerade med ljusets hastighet och skickade argt sms och undrade vad i HELVETE de höll på med. Det är kanske inte så roligt att få ett sådant sms. För mig kändes det som om huset revs. DEN volymen.

Eller när jag blir irriterad på Tilde de Paula i Nyhetsmorgon, för att hon har en så gäll röst. Kan hon inte bara dämpa sig? Det hjälper inte med att sänka volymen, rösten är ju fortfarande gäll.

Så fort jag sätter mig i min pappas bil, stänger jag av radion. Så högt.

Eller tjejerna som satt i trappen, lämpligt nog utanför min dörr, vid tolv på natten när grannen hade fest och skrattade och hade väldigt trevligt. Trevligt ända tills jag öppnade dörren endast iklädd täcke, rufsigt hår och en på gränsen till galen blick och säger endast med hög röst ”SERIÖST!”. Stirrar på dem tills de fiser in i grannens lägenhet mumlandes ”Såg ni?”. Hur skulle de inte kunna se, de var ju där?

Eller elementets ljud, detta svaga brus, som inte går att stänga av..

Det svaga ljudet av en pelletsmaskin nattetid i detta hus. Dunk, dunk, dunk. Paus. Dunk, dunk, dunk. Paus. Och så håller det på. Det tog ett halvår innan jag vande mig och inte reste ragg i förtvivlan.

Katter som jamar och barn som skriker. Hemskt, verkligen HEMSKT ljud. Så till den milda grad att jag säger ”Usch!” när jag går förbi ett dagis.

Ett svagt knackande ljud i bilen måste jag lokalisera och få bort. En gnisslande stol eller dörr måste åtgärdas.

En snarkande människa klarar jag INTE av. Dock hundens snarkande, det gör inget, fast ibland får han sig en PUTT.

Någon jag delar lägenhet med som sitter uppe och tittar på tv, får sänka ljudet så denne inte hör alls. Men jag hör ändå det svaga brummet från tv:n och/eller ser ljuset skifta i takt med att bilder byter scen. Det stör mig omåttligt.

Men själv så kan jag lyssna på Iron Maiden på hög volym och det stör inte ett dugg.

Det som stör mig mest ändå, är att jag ÄR så här känslig. Jag har försökt under alla år att vänja mig, men det går inte. Och när jag ska förklara det för någon annan så blir jag bara en ”gnällkärring”.

Ringde upp hyresvärden idag, något jag bearbetat i dagar att göra. Jag AVSKYR såna samtal. För att jag sällan blir tagen på allvar, för att jag förmodligen är kvinna. Enda gången du blir tagen på allvar är om du är en vit, heterosexuell man över 50 års ålder och är verbalt begåvad. Nu är ju jag vit och heterosexuell, men, kvinna, och det är inte till min fördel. Kan hända att en ilsken storväxt lesbisk kvinna hade lyckats bättre. Men jag, som alla tror är en sån ilsken och tar-ingen-skit-typ, blir som en liten mus och nästan stammar fram det jag vill ha sagt. Med ångesten i magen och svetten lackande, så piper jag fram ”Jo.. att.. du får nog säga till grannarna igen”. Att han ens hörde mig är ett mirakel. Han menade på att jag fick nog tåla lite och att i ett hyreshus låter det. Sen att det är lyhört och att det bor två vuxna och två barn i ett rum och kök, är bara faktum. Men, han skulle prata med dem. Och, sant, det låter i ett hyreshus. Det gör det. Allra helst i ett litet lyhört hyreshus.

Men, nu har jag plockat ur öronpropparna, det är tyst och lugnt. Äntligen…. Snart bara 59 dagar kvar. God natt.