Dag 3

Jag har varit lite upptagen känslomässigt, så därför har jag inte skrivit om samtal 3 som var i torsdags förra veckan.

Jag hade ny hundvakt och det var oerhört nervöst och pirrigt! Jag blir alltid orolig när någon ny ska ta hand om honom, även om jag känner personen ifråga. Sen att hela dagen går åt till detta är en annan tröttande effekt. Jag åkte vid 10 och kommer hem till 19.30, men hade tur, hundvakten skjutsade hem mig så vi var hemma till 17.30 ca istället. Det var GULD värt! Men det var skönt att åka buss för att jag slapp stressen med trafik och parkering. Det var jobbigt att åka buss på grund av alla människor och värmen.

10 minuter efter att jag hade åkt, så kommer det en bild på hur hundarna (hon har en liknande) som sover. Där blev jag lugn och kunde slappna av.

Den här gången hade jag med mig formulären som jag hade fyllt i. Jag hade inte fyllt i allt, för jag förstod inte alla frågorna. Men vi skulle gå igenom dem tillsammans. Jag känner att det alltid är så kort tid, man är lite stressad och kommer just igång som det är dags att sluta.

Hon ställde frågor ur formuläret och ju mer vi gick igenom dem, desto mer kände jag att jag inte är en sån person som har extrema toppar och dalar (typiska kännetecken för bipolär). Däremot genomsyrades ”ensamhet”, att jag ville vara ensam, att jag trivdes ensam, trivs med mina intressen och hålla på med dem, det mesta går bra så länge jag inte blir störd, jag är hemsk på ekonomi och har alltid varit (men har ett galet bra sifferminne – bankkonton, bankkort, personnummer etc).

Det som är svårt att svara på är hur jag var när jag var barn, hur jag kände mig. Jag har ju minnen, men hur det kändes…? Jättesvårt att svara på.

Det var frågor om:

• depression
  • jag har varit depreimerad mest hela mitt liv, känt mig udda och utanför, att jag inte kunnat vara mig själv på grund av alla krav som ställts på mig
• ups and downs
  • berätta hur det kan se ut, hur ofta det sker
    • jag kan få kreativa idéer, vilja sy mycket, fotografera mycket, har drömmar om hur ett eget företag skulle se ut
• om jag stör människor när jag är uppåt
  • tex ringer folk mitt i natten, festar på väldigt hög nivå, dricker mycket alkohol, blir mer intresserad av sex (på en nivå som är mer än vanligt)
    • Nej, nej, nej. Jag ringer knappt folk dagtid, jag festar inte alls, jag dricker inte alkohol, jag är bara intresserad av sex när jag är tillsammans med någon
• om min energinivå
  • den varierar. Jag blir alldeles slut efter att jag har umgåtts, jag får energi ute vid havet och vara i naturen
• om jag är kreativ
  • jag är väldigt kreativ och har många bra idéer, men kan ha svårt att genomföra dem. Där tar liksom orken slut. Det är sällan jag klarar att avsluta något. 
• om jag blir väldigt pratig
  • Jag kan bli det, om jag är nervös eller om jag är väldigt intresserad av något. Men trivs med tystnad. 
• om högstadiet
  • Skolan var ett helvete, men högstadiet var mildare om än förbannat jobbigt. Avskydde skolan på alla sätt som går. Min gamla klassföreståndare sa flera år senare ”Det tog 6 månader innan du behandlade mig som en människa”. Ganska hårda ord, men väldigt talande för om hur jag var. 
• om folk får säga till mig att jag upplevs som störig.
  • Inte vad jag vet. Det finns en som sagt att jag går på för hårt när man ska samarbeta och det är nog sant. 

Jag berättade att jag spelat som olika roller, för att anpassa mig till andra, under hela livet. Men att jag inte orkar det mer, nu är det JAG, och det är faktiskt riktigt spännande.

I och med alla frågor, så kommer jag på hur jag är, egentligen. Jag har trott att jag varit på ett sätt, men märker att så är det inte alls. Saker jag trott att jag tycker om, men gör det egentligen inte. Saker jag varit intresserad av, men är det egentligen inte. På grund av alla dessa olika roller jag spelat för att passa in. Ägnat ett halvt liv åt något som inte är jag, känns både sorgligt och skickligt. Men mest sorgligt, att inte kunna vara (våga vara) sig själv.

Muren faller mer och mer, snart är det bara en liten sandhög kvar.

Nästa vecka är det 3 samtal, måndag, torsdag och fredag… wow.

Personal till elever med NPF diagnos – LÄS!

http://www.familjeliv.se/blogg/domkallarmighannes/2016/05/12/detta-bor-du-som-jobbar-inom-skolan-tanka-pa-nar-du-moter-personer-med-npf-diagnos/

Ordet diagnos…

Även funktionsnedsättning, funktionsstörning, sjukdom och neuropsykiatrisk diagnos, är ord/namn som triggar mig lite. Varför inte kalla det personlighet? Personlighetsdrag?

Jag är en kreativ person med humörsvängningar ibland, med lycka och flow ibland, med depressioner ibland och en del kallar mig udda och excentrisk.

Som avskyr ljudet av barn och människor. Som inte alltid förstår att alla inte tänker som jag, gärna arbetar ensam eller tillsammans med någon likasinnad, älskar film och fantasy och som inte platsar in i den sociala normen som samhället skapat. Räcker inte det? 

För samhället så räcker det inte. För sjukvården så räcker det inte. För försäkringskassan räcker det inte. För arbetsförmedlingen räcker det inte. I detta demokratiska land där alla tillåts att vara sig själva. Eller….?

Det triggar mig lite. Det triggar mig ganska mycket. Nästan så håret blir lila….

 

 

Skapade lite fred med mina grannar

Att vara en känslig person är jobbigt. Inte bara för mig, utan för de omkring mig, däri ingår även grannar. Jag vill dem ju inget illa, jag vill bara ha lugn och ro. Så, en liten tanke skapades hos mig… Mina utemöbler, de kan jag inte använda sen när jag har flyttat, om jag inte ska ställa de på varandra på min vansinnigt lilla balkong. Så nej, det är uteslutet. Jag är ju dessutom en vän av återvinning och gillar sånt. Så, ja, en liten tanke väcktes.. Om jag skulle ta och fråga mina nya grannar om de vill överta dem när jag flyttar? Det är väl ändå rätt bra. Då slipper jag dessutom frakta med dem och inte veta var jag skulle ställa dem.

Jag mötte nyss mannen i familjen, på väg ned till tvättstugan och idag kände jag ingen ångest för att möta honom. Det har jag gjort tidigare, för att jag irriterat mig på hans familj och vill då inte möta dem. Helst. Men så när ens ödmjukhet i en vaknar till liv, så vittras även irritationskänslorna bort. I alla fall till en hanterbar nivå. Vi säger ”Hej” och han ska vidare till förrådet, så jag stoppar honom. Han ser förvånad ut och kanske anas en känsla av att han förväntar sig att jag ska gnälla. Igen. Jag berättar om mina plastmöbler, frågar om han har sett dem och de har han. Jag ser nu på honom att han verkligen förväntar sig en tillrättavisning, vilket gör att jag känner mig som en HEMSK människa. Så, snabbt förklarar jag att jag ska flytta om två månader och kan inte ta dem med mig. Nu syns en liten lättnad i hans ansikte, han förstår att jag inte ska gnälla. Jag frågar då om de vill ha dem? På en tiondels sekund spricker hans allvarliga ansikte upp i ett leende och lättad säger han ”Oh, yes please, thank you” och han säger ”Thank you” en tre – fyra gånger till, vilket får mig att känna mig både mer och mindre hemsk.

Här frågar han, med lätt bekymrad min, igen, om jag flyttar på grund av dem. Hur ska jag förklara detta med att jag är en sjukt känslig människa som är sjukskriven på grund av psykiskt ohälsa och inte klarar av någon människas ljud…? På en engelska som han kan förstå, det är ju trots allt inte hans modersmål och jag vill inte krångla till det mer än nödvändigt. Så jag säger att jag behöver komma närmare min doktor, min son och mina vänner. Jag undviker detta med utredning och diagnoser, det känns som överkurs och onödigt. Just nu. Han nickar förstående. Ler och frågar ”You have a son? How old?” Jag berättar sonens ålder och han häpnas och tycker att jag ser väldigt ung ut för att ha en så gammal son. Men ler, så där förstående och lite som ”Aha, hon har barn själv, hon är inte helt hatisk mot barn då”. Nej, bara deras ljud över en viss decibel.. Men det nämner jag inte.

Balansen är återställd. Jag klarar inte av att människor hyser agg till mig, än mindre klarar jag av att hysa agg till någon annan. Mitt temperament är explosivt och dundrar, men så går det också över rätt kvickt och jag blir som ett lamm. Jag skäms dessutom för mina utbrott och min korta stubin, vilket många har fått lida av genom åren.

Nu är det fridens liljor och jag kan vara relativt lugn, tror jag och hoppas jag. Men blir det mer oväsen, så känner jag att jag kan säga till, utan att jag reser ragg samtidigt.

 

Självporträtt av mig i upplösningstillstånd..

Denna bild träffade rätt